Funktionsmedicin

Funktionsmedicin

Funktionsmedicin är det område inom hälso- och sjukvården som gör tidiga bedömningar angående behandling för att förbättra fysiologisk, känslomässig, kognitiv, psykologisk och fysisk funktion ur ett helhetsperspektiv.

Funktionsmedicin är en vetenskapsbaserad disciplin som behandlar sjukdomar och befrämjar hälsa genom att integrera och fokusera undersökningsmetoderna på den unika biokemiska aspekten av varje person.

Därefter används individuellt anpassade behandlingsmetoder för att återställa ett positivt hälsotillstånd.

Funktionsmedicin bygger främst på modern biokemisk vetenskap men integrerar även väl beprövade traditioner och behandlingar i sitt breda register av redskap och verktyg.

Funktionsmedicin utövas av både läkare inom skolmedicinen och traditionell medicin (TM), t.ex. akupunktur och CAM-terapeuter.

Inom funktionsmedicinen använder man oftast livsstil samt näringsmedicinsk behandling som grund innan man sätter in farmakologisk behandling eller en kombination med sådan behandling.

Historia

Begreppet Funktionsmedicin grundades 1990 av dr Jeffrey S. Bland, USA.

Något år senare startade dr Bland tillsammans med dr David Jones Functional Medicine Institute, som nu har växt ut till ett globalt synsätt och en rörelse där mer än 100 000 läkare och terapeuter från 73 länder fått utbildning i dess läkande principer.

Dess synsätt inbegriper analyser, behandlingar och tillvägagångssätt från både traditionella medicinska system tillsammans med den moderna ”västerländska” farmakologiskt fokuserade medicinen.

Funktionsmedicinens huvudfaktorer

Inom funktionsmedicinen betonar man vikten av att använda en omfattande anamnes, fysisk undersökning, kompletterande undersökningsmetoder samt innovativa funktionsmedicinska labtester.

Detta för att hitta funktionsstörningar på en tidigt stadium eller som ett sätt att identifiera underliggande orsaker till symtom eller sjukdomar.

Vi betonar också individanpassad behandling samt att anpassa kostråd och behandlingsråd till individen och inte till sjukdomen.

Funktionsmedicinen tar hänsyn till tre huvudfaktorer:

  1. Förhistoria: det genetiska arvet, barnsjukdomar och andra viktiga händelser under uppväxten.
  2. Utlösare: faktorer som stress, miljötoxiner, trauman, mikrober som utlöser en sjukdomsprocess.
  3. Förmedlare: kemiska signaler, hormoner, ämnen och tankar som bryter ned kroppen eller ger sjukdomssymtom. Några exempel är cytokiner, leukotriener, fria radikaler och prostaglandiner. En funktionsmedicinsk utvärdering och behandling ska ta hänsyn till alla tre underliggande och samverkande fenomen.

Man använder sig av detta sätt att tänka i samband med en noggrann anamnes, en fysisk undersökning, labbanalyser, näringsanalyser och funktionsanalyser för att ställa en diagnos och lägga fram ett behandlingsprogram.

Man betonar att alla är biokemiskt unika och eftersträvar att behandla hela individen och inte enbart sjukdomen.